Eftersom korvbaren med teven på Skarsjövallen var reserverad för pojklandskamp fick korvagänget finna andra möjligheter att beskåda bortamatchen mot Ängelholm. Den verkliga supporterkärnan gjorde som vanligt och bilade ner för att på plats heja fram och stötta det grönvita laget. En och annan streamade in drabbningen på datorn hemmavid för att följa den i förväg lite osäkra utgången trots hemmavinsten i somras med 4-0. För lagen har mötts åtskilliga gånger under åren där Skåningarna vunnit lite fler matcher och där LSK haft det extra svårt just på bortaplan. Frånvaron av mittbacksparet ”Brunkebergs pumpen” Jonathan och ”Spelgiganten” Mellqvist förbättrade inte utgångskänslan men å andra sidan skapades nyfikenhet att se hur tränare Jörgen löst den frågan när matchen drog igång på en lite blåsig men solig IP.
Ängelholmarna som började serien klart bättre än LSK men i de senaste matcherna släppt in massor av mål och knappt gjort något framåt kom med en ny backuppsättning påminnande om 50-talets med en centerback och två ytterbackar på vardera sidan och några nya spelare på topp. För nu skulle man verkligen hålla tätt bakåt och spetsa till kontringarna var nog tanken. En taktik som i början verkade förbrylla LSK offensiva spel något och oroa försvaret lite med det nykomponerade mittbacksparet Linus Dahl – Gustav Hallberg höll sådär en halvtimme. Knappa tio minuter före halvtid kunde så anfallsduon Robin – Udoh med sina ständiga snirklingar genom hemmalagets nya försvarslinje rättvist sätta dit ledningsmålet. Nu var spåret genom ett alltmer spretande hemmaförsvar upptrampat så innan domaren blåste av för pausvila satte duon också in tvåan.
Under hela andra halvlek hade LSK kontroll på allt spel över hela plan och trean fixade den alerta duon redan efter fem minuter och Ängelholm var ett utslaget lag. Eller som bildkommentatorns uppgivet klämde till med – laget spelar sämre än uselt! Men trots den uselheten och ”slagna både gula och blåa” av de grönvite kom man undan utan fler baklängesmål. LSK radade upp massor av målchanser men tyvärr stod man lika ofta i vägen för varandra eller kom ett gult ben emellan när bollen skulle petas i mål.
Sammanfattningsvis en match utan alltför imponerande spelkvalité men som gav LSK tre viktiga poäng i striden om slutplatserna i serien, nionde raka förlustfria matchen och där ungdomarna åter fick springa lusten av sig och ge målsprutan Robin – Udoh fria ytor och möjligheter att avgöra. Tänk om denna vändning kommit lite tidigare så hade nog LSK nått superettan redan i år?
Gunnar på Orust
