Men har det varit så de senaste åren? Lever vi inte på en myt från förr?

När det gamla kompisgänget kring familjen Wålemark utgjorde kärnan i laget, utvecklades en kultur, utan att någon ens visste om det. En kultur som handlade just om att kämpa för LSK och kompisarna i laget. Den som inte gjorde sitt jobb fick vet det med besked. Otaliga är historierna om hur nykomlingar i truppen ”skolades in” i LSK-andan. Det var inga pedagogiska tjuvtrick utan handgripliga och lättförståeliga budskap. Kämpar du inte till sista blodsdroppen så har du inget här att göra!

Vissa spelare tog på sig ett tydligt ledarskap utanför och på plan. Manade på kompisarna. Tog tydligt ansvar för att laget alltid presterade.

Det är svårt att få till det ”trycket” i en grupp där några inte visste var Ljungskile låg innan de hit.

En svår och tuff utmaning för ledarteamet. Men det är ändå det som måste till. Vi är idag ett lag som har minst lika goda resurser som våra kollegor i Division Ett. Flera konkurrenter är lite av det kompisgäng som LSK en gång var. Se senast mot Torn! Ett vilt kämpande gäng skåningar mot ett avslaget LSK. Ombytta roller. Det är inte ok! Det är absolut inte ok.

Det måste till ett tydligt ledarskap som leder till ett stenhårt kämpande lag som visar stolthet för och solidaritet med laget.

Vi har tillräcklig kompetens både på ledarsidan och i spelartruppen för att ligga med i den absoluta toppen. Nu måste det blomma ut. I en rolig fotboll som ger poäng.

Lätt att säga – svårt att göra.

Men vi vet att hårt arbete alltid slår talang i slutändan.

Erland