Så var det då LSK tur att ”Fråga Lund” om vilket svar stadens ”gulvita bollklubb” skulle leverera i serieslutspurten. Och hur skulle de ”grönvita superettarna” reagera på svaret, var folkets undran när man tillsammans med spelartruppen äntrade bussen vid Skarsjövallen i arla morgonstund.
Det var inte vilken buss som helst som LSK-lagledare Tommie Svedin hade tagit fram. En dubbeldäckare av finaste slag inlånad från BK Häcken ”kompletteringsskyltad LSK” skulle likt en ”Eriksgata” föra oss till lärdomsstaden Lund. Riktigt frejdigt av lagledningen att, innan nästa års superetta ens startat, visa folket och alla andra efter vägen att lagets satsning inför nästa säsong var spetsambitiöst
Folket, i huvudsak några av klubbens alltid troget städse ”vingårdsarbetare”, samt en annan fick vackert finna sig i att ta plats i bussens bottenvåning, dock tillsammans med tränarparet Jörgen och Erik och massör Jeffrey. Övervåningen den stora, skulle lämnas fri för spelartruppen att husera i. En trupp som av olika skäl nog var den minsta för säsongen med bara tre uteavbytare och målvakten Kaksa. Hade man lämnat ”slaget i Lund” förlorat på förhand månne?
Efter måltidsstopp vid High Chaparals vägkrog och snirkelkrokar förbi ett trafikstopp på E6 i Ängelholm kom vi så fram till den Lundska Klostergårdens konstgräsplan knappa timmen före avspark. Här rådde så här års Skånetypiska starka vindar under ett slutet molntäcke. Men vad gjorde, för Lunds BK välkomnade oss med öppna armar och glad uppsyn och sitt 100 årsfirande med fritt inträde och gratis dryck med tilltugg för den som kom åt. Matchen inleddes med inmarsch runt planen av föreningens samtliga ungdomslag. En ståtlig syn som avslutades med fyrfaldigt hundraårsleve framför stora läktaren. Därefter kom lagen in på planen för presentation och där hemmalagets lagkapten överräckte en vacker blomsterbukett till vår lagkapten Kitic med hälsningen, ”Grattis LSK till seriesegern och lycka till i Superettan”! Så fin gest att man blev nästan lite rörd.
Undrar om inte hela LSK:s startelva också blev så tagna av uppvaktningen, för insatsen under första halvlek blev minst sagt en bedrövlig historia. De vitgula ”gröngjorde” våra idoler å de grövsta med fyndigt mittfältsspel som skapade luckor i LSK normalt så effektiva försvar och målfarligheter stup i ett med nick i stolpen och skott i ribban. På en dubbelhörna mitt i halvleken kom också den rättvisa hemmaledningen sedan de snurrat upp vårt försvar och levererade en flipperboll som perplexade vår målvakt för dagen, Robin Wallinder. Tack och lov så blåste domaren av halvleken innan det blev fler ”olyckor”. LSK få farligheter bestod av pangar över och vid sidan av målet och där enda skottet på mål gick rakt i famnen på målvakten. Lundaneserna var även duktiga på att knuffa omkull våra torpeder. Ja man for så illa med ”Torped Jesper” så när han knuffade tillbaka var domaren framme och skipade orättvisa med gula kortet och därmed skulle dagens match bli Jespers sista för säsongen.
Med i halvtid inbytte ”Skåne Johan” blev det bättre fart och struktur på LSK spel. Ja man tog över kommandot och de ”vitgula” började få allt svårare att hänga med och deras farligheter blev lätträknade. Följdriktigt kom också LSK kvittering efter tio minuter när Johan Svahns, med kamratnamnet ”Guldfot”, välslagna frispark snirklade sig genom hemmaförsvaret och slutligen knäades i mål av en egen spelare. LSK trummade på och i den 70.e minuten kunde Udo kruta in 2–1 på passning från ”Johan Guldfot” och därmed var slaget i Lund vunnit till fina uppskattande applåder även från hemmapubliken innan en skön hemresa väntade.
På hemresan fick en så Jörgens tillstånd att gå upp på ”bussens övervåning” och spörja idolerna om hur man såg på serievinsten, sin egen insats och framtiden. Det rådde enstämmig uppfattning att Superettan hela tiden hade varit allas mål för säsongen. Målet hade nåtts genom att truppen varit brett och socialtlojalt sammansatt och att man efter en något trög säsongsinledning fått igång ett rejält lagspel. Alla tycktes gilla varandra, även de som ofta fått sitta på bänken, för man hade under träning fått chansen att konkurrera om plats i startelvan. Verksamheten runt laget hos klubb- och lagledning och alla inblandade i de nödvändiga stödfunktionerna samt omhändertagandet av varje spelare liksom folkstödet hade bidragit till seriesegern. Alla utom Aleksandar Kitic ville vara med om att konkurrera om en plats i Superettanlaget. Han var så nöjd med livet och femton års spelandet i LSK. Att nu få sluta som aktiv spelare i ett LSK ”som gjort det igen” hade blivit en drömavslutning och som man kunde läsa i hans alltid positiva uppsyn ”en befriande höjdpunkt” i spelarkarriären.
Några lösryckta iakttagelser och kommentarer i samtalen; ”Torped Jesper” tycktes ta sitt tolfte gula kort, och att det nu var slutspelat för hans del, med sans och balans. Den outsagda repliken som låg i luften, ”det har blivit många mål också” som dansören sa, vilket kräver att man är fräck och tar för sig. Men det som betytt mycket för målgörandet var den bredvidsittande Johan Svahn och pekande på hans ”guldfot”.
”Torped Udo” såg nu chansen att gå förbi Jesper i skytteligan som den för honom stora utmaningen med att göra minst två mål, ja varför inte sitt andra hattrick för säsongen på lördag. Hans personliga gester innan han bestiger arenan är, ”jag ber för laget och mig själv” att det skall gå bra. Dagens avgörande segermål blev kanske beviset för att han än en gång blev bönhörd!
Hur har du stått ut Robin, att bara fått göra en match som målvakt i serien och dina känslor idag när du fick din andra chans. Jag har tränat bra under hela säsongen med målet att vara beredd att när som helst hoppa in. Dagens start blev inte så bra men efterhand kom jag nog upp till för mig godkänd insats med hållen nolla i dryga timmen av matchen. Helt okey tyckte folket. Kaksa som satt jämte Robin tyckte likadant och på frågan om han kände sig sidsteppad när LSK rekryterade en tredje målvakt, såg det som en naturlig företeelse för ett lag med målet att komma upp i Superettan. Men samstämmigt var svaret att det räcker nog bra med bara två bra målvakter framledes.
Mittbackresen Andreas Murbeck och spelsnittsaren Johan Brannefalk hade bytt ut bussresan mot att tillbringa helgen i Skåne hos släkt och vänner så det blev en kort intervju med dom i duschen, – Vi är bästa laget i serien och nu ser vi fram mot Superettanspel i LSK, blev det korta svaret! Andreas ungdomliga föräldrar och mormor som var på plats, tycktes vara av samma åsikt.
Eftersom trafikstoppet i Ängelholm nu var undanröjt så fixade lagledare Tommie fram en gourmemåltid på stadens vägkrog som avskedstack och tal av Jörgen till spelarna för dagens seger och allt resande. Sedan bar det hemåt i rask takt med en mycket skicklig chaufför och i härliga samtal med ”vingårdsarbetarna” som fick en att tänka på ett känt tv-program, att ”fotbollskulturen i LSK sitter i väggarna”.
Gunnar på Orust
