En något mindre folkskara än vanligt hade trots värmeböljan, lämnat badstranden och hängmattan för att se LSK möte mot serietvåan Oskarshamn AIK. Förhoppningen om att vinna matchen var sådär lagom stor så att en eventuell förlust inte skulle bli allt för sorgesam. Frågan var nu varför smålänningarna kunde ha elva fler poäng än LSK efter åtta spelomgångar? Dom måste ju vara mycket bättre så klart med nästan dubbelt så många gjorda mål av tre skarpskyttar. Men tre fler insläppta mål än LSK ingav dock ett visst hopp.
Ett hopp som omgående växte när bollen kom i spel på Skarsjövallens fina och välpreparerade matta. För det blev LSK för hela slanten under hela första halvlek och Oskarshamn kom knappast över på LSK planhalva och inte ett enda avslut och de beryktade skarpskyttarna, nu utan Peiman visserligen, blev detroniserade till oigenkännlighet. Tjyvsmällar från före detta LSK-aren Sonny Karlsson var enda livstecknet. LSK kom fram i anfallsvåg efter anfallsvåg, mest på högerkanten med Shoajee som med snabbhet och snirklande skapade kaos med snedsparkar hit och dit i det vitklädda Oskarshamnförsvaret och sånär ett självmål. Men bollen ville bara inte in i smålandsmålet trots en mångfald farligheter och avslut och 6-0 i hörnor. Vi som bara spelat i gärdsgårdsserien drömde tillbaka när tre hörnor gav en straff. Om det gällt idag hade nog LSK lett straffstatistiken i landet? 0 – 0 blev det orättvisa halvtidsresultatet som dock till största del berodde på att avslutskrampen hos de grönvite nu tycks ha blivit kronisk.
I början av andra halvlek kom gästerna upp lite mer på plan, sedan en LSK-hörna och skott i målställningen väckt dom, med tre snabba hörnor och sitt första skott på mål efter dryga femtio minuters spel. LSK dominans fortsatte dock matchen ut men mållöst och krampaktigt och efterhand som tiden tickade ner övergick folkets lilla segerhopp till den numera så vanliga förlustvåndan. Som vanligt de sista minuterna kommer det som inte får ske men som nu blivit legio för de grönvite när en frisparksretur skapar onödigt försvarskaos och en viting kan turligt men påpassligt nicka in bollen över Kaksa och i mål och där lyser 0 – 1, numer nästan som standardinskrivet på LSK resultatskärm! LSK försöker pressa fram ett kvitteringsmål men smålänningarna står emot med energi och listighet och tar sin sjunde seger trots dåligt spel medan LSK åker på sin femte förlust trots ett överlägset bollinnehav och avslut men där hörnsegern 10 – 3 är nana värt. Ingen idé att gråta tycktes det i folkhopen utan åter acceptera att det är målen som räknas och i år har LSK ännu inte lärt sig denna konst. Men laget kämpar och skapar farligheter som gillas av folket och det finns flera unga lovande spelare så än finns hopp om segrar men då måste de ”gamle målgörarna” komma fram lite mer och visa hur målstrutar skall se ut!
Gunnar på Orust
