Så skulle då den ”berömda säcken” knytas till, för idag skulle LSK ta steget upp i Superettan. Något annat fanns inte i landsbygdsfolkets sinnesstämning, fastän några i klubbledningen tycktes oroa sig.
”Tränar Jörgens” budskap före matchstart var hur solklar som helst. Idag skulle det bli seger så säkert som något, att guldhatten nästan kändes vara på plats och champagnen under öppning innan bollen ens kommit i rull. Och som Skarsjövallen var festpreparerad att ta emot folk i skaror inför den ödesmättade derbydrabbningen mot IK Oddevold. Landsbygdsfolket kom som man numera säger, hen ur huse och fyllde läktarna till hart när sista plats. Det var bara stadslagets läktardel som gapade förvånansvärt gles för att vara lokalderby. LSK ”traktorfanklubb” var på strålande humör och inramat norra läktaren och sidlinjen med grönvita dukar och serpentiner före avspark. Smort upp sina hejaropsröster och satt den berömda traktorn i ”tufftuffläge”. Men var fanns Oddevolds ”Bohus bataljon”, dom hade ju utlovat sina stadsbofans gratis bussresa till matchen? Skulle verkligen deras blåvita kämpar, som hade ödeskniven på strupen stå där utan minsta stöd och med ”inkastad handduk” i den sedvanliga fanklubbsduellen. Ja det verkade inte bättre även om glesheten minskade något efterhand som matchen kom igång, men dock ödsligt tonlös.
Det blev omgående en LSK press med två hörnor inom ett par minuter. Resultatlösa tyvärr, liksom LSK:s skrälldus av hörnor matchen igenom. Första skottet på mål gjordes dock av de blåvita och därmed var tränarnas, Kral och Patriksson, taktik för dagen avslöjad. ”Bönderna” skulle mötas med tätt försvarsspel och hörnrensning, för de flesta av LSK många hörnor under serien var ju inlästa som tämligen ofarliga. Med snabba omställningar och skott mot mål skulle sedan LSK gedigna försvars och målvaktsspel oroas och målfarligheter skapas. Men ”bondgrabbarna” hade inga problem att möta den taktiken utan replikerade med ett rungande stolpskott till tonerna av fansens ”Vi älskar LSK” och traktorvrål till ackompanjemang av det flertusenhövdade landsbygdsfolkets applåder och bänkstamp. När så ”Torped Udo” ställt in skottställningen under en halvtimme kom också hans första mål som han i halvlekens slutminut följdes upp med sitt andra. Till vrål och hurrarop av sällan skådat slag som nästan borde ha hörts ända bort till stadskärnan och de blåvitas ”absent friends”, i alla fall via smartfonerna. Nu var det ju klart och det segervissa folket rusade till kioskerna för handel av kaffe o läsk eller intog medhaft, kanske spetsad sådan, för nu var festyran ordentligt igång! Frånsett att några i klubbledningen fortfarande hyste onödig oro.
Andra halvlek blev den ”grönvita kattens lek med den blåvita råttan” och domarens ständiga försök att få ordning på kombattanternas mellanhavanden. För visst hetsade det till sig under matchen, precis som det skall vara i ett rejält lokalderby. I huvudsak syntes dusterna vara mer kampbetonade och sällan illa menade, men domaren såg det tydligen annorlunda och ville stävja med ideliga gula kort och som till slut renderade det redan nedslagna stadslaget ett rött, kvarten kvar. Domaren verkade dock efter den förvisningen ha fått någon form av ågren och lät en solklar hands och en brysk kullvältning av Udo i de blåvitas straffområde passera förbi. Men de grönvita idolerna med tränarstab protesterade lagom högljutt för slaget var ju redan vunnet och guldhattarna under framtagning. I slut minuterna fick så även ”Ikonkämpen Kitic” och ”Pangen Jacob” komma upp på plan och välförtjänt vara med och leka. Men riktigt slut var det inte, även om ”Speaker Fidde” uppmanade folket att stanna kvar och delta i segerkrescendot, ja om resultatet stod sig vill säga, undslapp det Fidde lite försynt. Knappt var det sagt så kom de blåvitas reduceringsmål i salomonisk fotbollsanda, men då var det fåtaliga stadsfolket på väg ut från arenan och med dem måljublet över att laget vunnit andra halvlek. Domarens slutsignal kom spänningsförlösande strax därefter, bekräftande 2–1 segern och att LSK nått söderettans högsta pall och att Oddevolds ettansejour nu var all. Nu var det hyllning och kramar och guldhattar på inför det begeistrade landsbygdsfolket och för den in i det sista äntligen övertygade klubbledningen.
Gunnar på Orust
