Med segerlåtstoner i sinnet efter vinsten över Assysriska i regnrusket på ”camp Skarsjövallen” drog så Ljungskilefolket iväg till en spännande derbymatch mot Trollhättingarna i sommarljuv måndagskväll. En naggande god Orustkaravan länkade ihop sig med övriga landsbygdskaravaner till ett inbjudande Edsborgs Friidrotts IP. Så festligt iordningställd bollyta med sommargrönt nästan greenliknande naturgräs, omgärdad av glada fest- och välkomstattribut till ljudet från uppstartsappeller från lagens fans och en flertusenhövdad publik, där nog minst hälften var LSK-are, i ”årets verkliga söderettanderby”.
Till sprakande rökfri rödglittrande ”Bengaleldssurrogat” radade så lagen upp sig inför en hänförd åskådarmassa där lagens aktuella form pekade mot klar LSK-seger med sisådär 3-0 och gruvlig revansch för vårens nesliga uddamålsförlust. Men derby är som bekant derby så tonen var sådär lagom uppnosig när två något till stunden spända elvor drog igång bataljen. Och mycket förväntat så var det de svartskrudade hemmalaget som tog initiativet och skapade flera farligheter under den första halvan av första halvlek medan de gröne tycktes ladda för motstötar. Så kom också den väntade motstöten när ”torped Jesper” dundrade in ledningsbollen på en kortlinjefräsare från ”långe Johan” på högerkanten. Om inte förr så hördes och syntes det att LSK nog hade största hejduken, samtidigt som matchledningen påpassligt nog stängde tid-och resultatdisplayen för resten av kvällen. Efter detta böljade framstötarna omväxlande över plan men utan nätrassel och endast flera resultatlösa hörnor. Med lite övertag av LSK, så halvtidsledningen tyckte folket var okey om än inte helt övertygande
Den andra halvleken drog igång med solklar svart målinriktning, att här skulle kvitteringen komma omgående. Och flera chanser och näralägen skapades men det gröna försvaret och en alltid rätt placerad ”mål Erik” stod pall till viss försmädelse och frustration hos de svarte och dess hemmapublik och spelet, som dittills varit ganska så juste men hårt, grinade till sig. Domaren fick så ta upp sitt gula kort första gången efter knappa timmens spel, och mycket riktigt mot ”torped Jesper” som tycktes fått nog av alla sparkar på benen och gav igen och fick bota med sitt sjunde kort. Från den stunden var det LSK som stod för de flesta ordentliga målchanserna medan svartingarna mellan sina inte ofarliga lägen tycktes inriktade mot spelförstörelse och där domaren till slut visade ut en hemmaspelare. Innan dess hade ”tränar Jörgen” gjort två lyckade byten där atleten ”torped Udo” och ”Långe Johan” ersattes av ”Joel finlire” och Erik, lillebror till ”torped Jesper”. Två lirare som satte hemmaförsvaret i ordentlig gungning och där Joels bakåtsnedpassning i straffområdet i slutminuterna blev en dundrande kanon av ”lillebror Erik” in i hemmamålet förbi en chanslös förre LSK målvakt Simon Forslund. Samme Erik som blev LSK messias med sitt 2-0 mål borta mot Torns IF på övertid, blev åter en messias till LSK-folkets ohejdade glädje och uppåtsträckta händer. Locket på och LSK trettonde seger och revansch var ett faktum när folket trängde sig ut från en riktig fotbollsfest. Den ”riktiga matchefteranalysen” gjordes vid Kolhättans färjeläge av Orustkaravanen som missat färjan med ett par minuter, men som inget gjorde för segern var vunnen och kvällen fortfarande så där ljuvligt ljum; ”Det är nästan för bra och superettan är nog nåbar till landsbygdsfolkets stora önskan och förväntan!
Gunnar på Orust
