Så var då den länge väntade premiären här, dock med spelare och folket isär. Som sjuttiplussare och alla andra fick man dock inte till Skarsjövallen den finputsade vandra. Det blev att vackert ensam i karantän sitta och på Diplay matchen titta. En granne, fastän ÖIS-fan kom dock in och skingrade ensamheten lite grann. Därför lite extra synd att fel lag matchen vann.

LSK kom bra igång med offensiv på snabba ben som förbryllade gästande ÖIS-laget, som tycktes något i starten sen. Men inte värre än att vita ÖIS kunde avvärja och efter en halvtimme komma fram med eget spel. På de vitas första riktiga chans smet bollen in bakom mål-Erik, lite ur balans. Det blev inga mer av mål under halvleken den första, så ettan bakåt fick våra gröna tåla men inte folket att misströsta.

Men starten av andra blev inte den bästa, för schabbel i egna försvarszon och ÖIS:arna kunde tvåan enkelt i nätet fästa. Nu är det kört med stämning i moll och grannen den luringen kvittrade, LSK läcker bakåt som ett såll. Men Jesper lagets torped från säsongen som gick, ville annat och satte omgående in LSK:s premiärmål med en härlig nick. Nu var stämningen åter i dur, för kvitteringen låg på lur. Halvleken var knappt halvvägs kommen när Linus satte skallen till, med nätet i strut och ÖIS:arna verkade då något slut. Men så kom minuterna de sista som historiskt varit LSK så trista. Och mycket riktigt, en långboll i luften kunde Mål-Erik inte nå och allt nesligt sig likt, alla poäng åt fanders och de gröna kunde bara se på. Men grabbarna kämpade väl och visade form, med detta släckte man datorn utan vidare gorm!

Gunnar på Orust