Folkets lilla kåseri om LSK returmatch borta mot AFC Eskilstuna 21/9

Dags för match den tolfte sista, mellan två lag som rasat till seriens bott den trista.
Skulle segern mot AFC gå att upprepa, eller skulle åter poängen förbi LSK svepa?
Folkets hopp svepte mellan moll och dur, med förhoppningen om ingen ny otur.
Hoppet dock det sista folket överger, för nu skulle nog turen över LSK komma ner.

Full poäng för lagen de båda gällde, så höga krav folket mot sina elvor ställde.
Detta verkade planens spelare rätt förstå, men nerverna tycktes ligga utanpå.
Första halvlek blev ingen höjdare, möjligen smederna var något nöjdare?
Det sparkades och sprangs för det mesta, men målvakterna tordes ingen vilja fresta.

Ut till andra kom de gröna med fart och kläm, de brandgula stod knappt känna igen.
De våra radade upp chanser stup i ett, ett anfallsspel man inte alltför ofta sett.
Nu skulle här målfrosseri bli, och efter knappa kvarten skulle första spiken sättas i.
Jesper på bettet i straffområdet fälldes, Pep liksom sist mot utmaningen ställdes.

Likt den mot laget från Boråsbyn, bollen mot vänster kryss, fick en ribbkyss och ut i skyn.
Missad straff tycktes LSK ta med viss ro, hemmalaget var ju under press och synbar oro.
AFC-tränaren hade svårt finna bättre lösning, än halva laget ge avlösning.
Hur som helst gav det dock visst bot, nollan hölls och LSK:s poäng nästan åt hellskot.
De våra dock bäst på plan, men straffträning borde nog komma upp på agendan!

Gunnar på Orust