Onsdag igen. Dags att ta ett snack med en ny medlem i en av de många fotbollsfamiljerna i Ljungskile. Ni har hört det förr och vi tar det igen. Det börjar med att man söker, och kommer in på en utbildning på Ljungskile Folkhögskola. Mer behövs inte, för sedan är det som bekant kört. Man vill inte lämna Ljungskile, och man träffar nya kompisar, man bildar familj och man köper hus. Och förr eller senare hamnat också i LSK. Dagens gäst i 20 frågor har gjort precis den här resan, och har under årtionden haft ett stort engagemang för LSK. Faktum är att hela familjen har anknytning till LSK. Men fotboll var inget som intresserade henne först. Det var friidrott och tävlandet för Utbynäs som gällde. Men väl i Ljungskile har det blivit tennis i Ljungskile TK, golf på Lyckorna och Club Active (tidigare Ljungskile Gymnastikklubb). Möt Elisabeth Björk. Eller som alla i byn säger ”Mizzi”.
1. Namn och funktion i LSK?
– Elisabeth Björk. Jag hjälper till på matchdagar. Främst i kiosker och restaurangen.
2. Och då tar vi och frågar hur allt en gång började för dig, och hur du hamnade i LSK?
– Jag flyttade hit till Ljungskile 1972 från Göteborg. Då började jag att studera på Folkhögskolan. Jag gick i samma klass som bland annat Fille Lindberg, Runar Riddar och Hasse Rönnqvist. Dessa tre skulle ju börja spela fotboll i LSK. Men ärligt talat; jag hade inget fotbollsintresse överhuvudtaget när jag flyttade hit.
3. Ni är en familj med tre nu vuxna och utflugna barn som också alla varit med/är med i LSK.
– Alla i familjen är eller har varit med i LSK. Våra barn ”Jossan” och Jonas har spelat, det har inte Jessica men hon har andra uppdrag i LSK sedan några år. Sune har ju spelat och varit med i stort sett på alla positioner i klubben och har varit med i närmare sjuttio års tid i klubben.
4. Dina sysslor idag?
– Jag jobbar inom LSS, service för människor med funktionsvariationer. Hjälper till med ensamkommande barn. Jag är kassör i Rädda Barnen Ljungskile/Uddevalla lokalavdelning. I LSK hjälper till i mån av tid, men jag hjälper Wenche (Bye) i restaurangen, i kiosker, men jag hinner med att hjälpa till där också tillsammans med många andra härliga människor som ställer upp och gör punktinsatser för LSK.
5. Vi reser bakåt i tiden. Du var med när LSK en gång startade med damfotbollen. Berätta lite om hur allt började?
– Nu tvingar du mig att rota långt bak i minnet, men jag hoppas att jag skall få åren rätt. Det hela drog igång 1973 tror jag. Jag gick på Folkhögskolan, träffade Sune, och på det viset kom jag närmare LSK. Någonstans där väcktes intresset, eftersom jag lärde känna allt fler tjejer från byn jag lärde känna spelade.
6. Vad fick dig att hoppa på?
– Det var inte konstigare än att jag ville testa hur det var att spela fotboll. Några andra tjejer frågade mig om inte jag ville börja jag också, så jag testade och sedan fortsatte jag.
7. Hur minns du att omgivningen reagerade var när ni startade LSK:s Damlag?
– Det var ju inte så vanligt att tjejer spelade fotboll. Men det var aldrig någon som skrattade eller avfärdade oss.
8. Blev det någon ändring på kommentarerna när ni bevisligen gjorde snabba framsteg?
– Det fylldes på i laget med bra spelare ganska fort. En del gick på skolan (Ljungskile Folkhögskola alltså). Då (i början av sjuttiotalet) var det fortfarande endast ett fåtal klubbar som hade damfotboll på programmet, men ryktet spred sig och damfotbollen slog rot och växte. På rak arm kommer jag mest ihåg matcher mot Stenshult, Svane, Skärhamn. Dessutom minns jag att vi tjejer hade bortamatch ända i Mariestad. Det var en längre bortaresa än vad LSK:s herrar hade på den tiden.
9. Konstig fråga, men ändå. Om ni som var det första laget i LSK en gång på 70-talet fick börja om med dagens förutsättningar hur tror du resan kunde ha burit iväg?
– Seriesystemet var helt klart annorlunda. Det var ju få klubbar som hade startat damlag. Allt var nytt, men ändå, damfotbollen var här för att stanna. Som bäst vill jag minnas att LSK:s damer spelade i det som då var den näst högsta serien i landet. Nu har damfotbollen (nationellt och regionalt) växt sig oerhört mycket starkare. Vi har idag många fler föreningar och planer. Nu finns det helt andra förutsättningar mot när vi började.
10 Har du något eller några favoritlag eller favoritarenor svenskt eller internationellt?
– Liverpool sedan gammalt, och sedan Espanyol. Barcelona, eftersom vår dotter Jossan spelade för Espanyol . Jag hade vissa sympatier i min ungdom för ÖIS, men det är som alla förstår LSK som gäller sedan länge. När vi kommer in på arenor är väldigt förtjust i de mindre. Det är något visst med den typen. Helst skall det vara en fotbollsplan som ligger i ett skogsbryn, vid en sjö eller ett berg. Mitt i naturen. Arenor som Siljevi i Grebbestad. Typ.
11. Har du några favoritspelare svensk eller internationellt? Det behöver inte nödvändigtvis vara spelare som är aktiva idag?
– Mina favoritspelare har slutat sina aktiva karriärer, men jag gillade Stefan Schwartz, Fredrik Ljungberg, Jonas Thern och Glenn Strömberg. Av dagens spelare håller jag Kosovare Asllani och Alexander Isak högt.
12. Du har också sett LSK:s resor genom seriesystemet från Bohusserien till Allsvenskan. När började du ana att detta skulle bära långt?
– När LSK:s kvalmatch i Umeå var över. Inte förr. Först när den segern var klar.
13. Ditt bästa respektive. tråkigaste LSK-minne?
– Säsongsavslutningen hösten 1996, när LSK gick upp i allsvenskan första gången. Den helgen toppar allt. Tråkigaste var väl att LSK ramlade direkt ur Allsvenskan säsongen därpå. Samt degraderingen från SuperEttan 2020. Vi hade hoppats att LSK skulle hänga kvar där uppe.
14. Vad är LSK-DNA för dig?
– Ett stort engagemang för klubben. Många personer som bryr sig om föreningen och sist men inte minst en sammanhållning och stark samhörighet.
15. LSK-profiler som varit lite extra viktiga och som du vill framhålla?
– Herrskapet Fagerberg, Lars-Olof ”Ola” Olsson med fin uppbackning av sin Kerstin, Tommy Olofsson med familj samt att jag vill framhålla alla som jobbar ideellt i LSK. Allt från funktionärer till ledare. Men jag är inte klar här, det finns många fler. Jan-Ove Olofson, Lennart Eliasson, Fille Lindberg och glöm inte Wenche Bye. Hon sköter restaurangen och lagar käk, men glöm inte att restaurangen är också en mötesplats där spelare, ledare, partners, ungdomar och supportrar möts. Dessutom vill jag verkligen framhålla Mona Dahlberg, som är den enskilt mest betydelsefulla personen för LSK:s damverksamhet genom alla tider. Jag har säkert glömt fler namn lite längre bak i minnet, men heder till er som ställt upp och som fortfarande ställer upp.
16. Bästa plats, favoritplatser du besökt?
– Jag hoppas det är okay om jag tar fram tre stycken pärlor. För jag kan inte skilja på dom. Hovden i Telemark (Norge), Resö här hemma i Bohuslän och så spanska Teneriffa.
17. Fritidsintresse?
Den tid jag har utanför jobbet går ofta till olika fritidsaktiviteter som promenader och cykelturer, plus att det blir tid över till LSK.
18. Vad har du för favoritmusik?
– Jag gillar mycket svensk musik. Främst Laleh och så naturligtvis ABBA
19. Vad skall man inte lägga på tallriken och man bjuder dig på middag?
– Jag klarar det mesta i den vägen och jag äter det jag blir bjuden på. Men jag är tacksam om jag slipper makrill och spenat. Jo, ta gärna bort stuvade makaroner och fiskbullar från menyn också.
20. Drömresan väntar. Allt är betalt. Packa får du göra själv och så har jag ordnat att Sune bär väskorna för dig. Vad står det på flygbiljetten?
– Thailand. Klong Muang Beach, Ao Nang i Krabiprovinsen.
Tack för din tid Mizzi, och tack för kaffet.
Let´s stick together!
I trevligt sällskap med,
Anders ”Melker” Antonsson
