För ett 20-tal år sedan hade folkhögskolan ett samarbete med ett college i USA. Det var ett antal professorer som reste över Atlanten för att undervisa här i Ljungskile. Vid ett tillfälle tog jag med mig ett par av dessa till Skarsjövallen.
Vi promenerade genom skogen, förbi fåren som betade, de stora fridlysta ekarna och längs häststigarna. Som i en saga dök sedan arenan plötsligt upp mitt i skogen. Reaktionen blev: This is not true?! It is amazing! Do the moose watch the matches?

Jag kunde inte svara på om älgarna var intresserade. Kanske någon annan kan det? Men det kom följdfrågor som jag kunde svara på:
Var kommer alla människor ifrån? Bor dom i skogarna runt omkring?
Jag kunde svara att laget hade sådan dragningskraft att man sökte sig via den lilla skogsvägen från städer och samhällen flera mil härifrån.
Hur har man lyckats nå den nivån man är på (det var under allsvenska perioden)?
Naturligtvis betyder tränare och träningsmetoder mycket, men också den s k Ljungskileandan som bygger på stort ideellt engagemang från bygdens folk, män som kvinnor.
Hur har man råd med all den utrustning och personal som krävs?
Naturligtvis ett problem, men ta till exempel strålkastarmasterna och läktaren här. När lilla LSK tog sig genom seriesystemet ända upp till Allsvenskan gav det eko i hela landet. Ett annat lag som skulle bygga om sin arena gav LSK en möjlighet att på rimliga villkor ta över master och läktare. En uppskattande gest i all vänlighet.

I skymningen på väg tillbaka genom skogen sa en av de amerikanska professorerna:
Very, very interesting – but you know over there everything is so much bigger!
Inom mig tänkte jag: Större ja, men kanske inte bättre!

Per Nordqvist