Så äntligen kommer vi igenom entréinsläppet. Matchen har redan blåsts igång och den första kvarten har passerat. I samband med att matchprogrammet köps så frågar min pappa vad det står i matchen:
– 2-0, säger den muntra entrévärden.
– Jaha oj, till GAIS?, frågar min pappa.
-Nej, till LSK!, övertygar entrévärden.
Visserligen hade vi hört höga publikvrål, men att det skulle vara dubbla mål i de grönvitas favör var chockerande för min far med tanke på klassiska GAIS historia kontra byagänget från Ljungskile.
Nåväl, vi fann våra platser intill några inbitna bybor. Där ute på gräset utspelade sig en klassisk kamp, precis som det brukar göra när LSK och GAIS ställs mot varandra. Det var däremot något annat som fångade mitt intresse; publiken. Där fanns nervösa personer som stank rök. Där fanns finansmannen i seglarjacka som antecknade gula kort i matchprogrammet. Där fanns tjejen med det stora fotbollshjärtat, som knappt hann blinka för att hon inte ville missa en millisekund av matchen. Där fanns mamman med den enorma passionen, där hon gick går av och an medan hon levde sig in i matchen med höga tjoanden.
Mål! Spelarna omfamnar varandra och det är high-fives åt höger och vänster – precis som på TV. Det är däremot inte det målfirandet som tar tag i mig och för med sig gåshud. För på läktaren är det total eufori! Upp i luften har den pigge pensionären flugit och mötts av bilmekanikern (som säkert hette Alvar, för det gjorde man på den tiden) i en björnkram. Omfamnanden och euforin lever bland människor som aldrig träffat eller pratat med varandra förut, men som samlas här för den gemensamma kraften; fotbollen.
Intrycken med passionen för laget, samlingsplatsen för byns invånare oavsett vilken grad av fotbollsintresse man har – samt ett stort engagemang för att vara en del av gemenskapen.
Här lever folk ut sina känslor, med allt från tårar och skratt till irritation och besvikelse. Här fäller man goa kommentarer och berättar anekdoter. Här ljuder taktfasta ramsor och sånger från supportrar, från de båda lagen, som lever för laget i deras hjärtan.
Det blir till slut nio mål och 5-4 till LSK. Det är sommaren 1996, jag är 8 år och jag har precis upplevt min första riktiga fotbollsmatch live. Jag har blivit totalt hänförd! Inte av själva fotbollen, utan av intrycken och stämningen från publiken och supportrarna.
Fotbollen är inget utan sin publik, oavsett division eller ålder.
Varmt välkomna tillbaka – ni har varit oerhört saknade!
Vid tangenterna,
Povel Fridefors
