Att den där idrottsföreningen i skogsbrynet skulle bli en så stor del av mitt liv var knappast givet. Intresset kom först när familjen flyttade till den fotbollstokiga byn. När väl fotbollen greppade taget om mig från lågstadiets rastaktivitet tog den mig in i en klubb som jag blev totalt fäst vid.
För mig har alltid LSK visat att man är den där klubben som är beviset på att drömmar kan bli verklighet samt mot alla odds är där och ”bråkar” med de stora klubbarna i fotbolls-Sverige. När vissa klubbar har uppfällbara tak och lysande LED-skärmar har LSK en slingrig väg långt upp i skogen upp mot vallen där det lottas ut ostkassar och ugnsfasta formar i halvtidspausen. En byaklubb med en meritlista som är helt osannolik för en liten by i en modern tid.
Redan som ung blev fotbollen något som handlade om så mycket mer än det som skedde ute på planen. Den publika inramningen var i många fall helt avgörande för matchupplevelsen. Det är allt ifrån P-G som med full entusiasm säljer lotter till den där 11-åringen vars dröm är att riva ned publikjubel på Skarsjövallen. Därtill såklart de stämningsfulla supportrarna som skapar en fantastisk inramning. Intryck, händelser och upplevelser från människor i alla åldrar och som tillsammans är en så stor del av fotbollen. Betydelsen går knappast att underskatta och som blev ytterst påtagligt under denna märkliga säsong, där läktarna gapat tomma. Istället har varje match känts som att vara i en ständig dvala där snoozeknappen är cementerat nedtryckt.
Gemenskapen där man delar både fullständig eufori och sorgsna tårar med varandra är en del av fotbollen. Under årets säsong har det sannerligen upplevts både och, men knappast på samma sätt. Damlaget fick en halverad säsong, men höll till slut för trycket och tog sin tredje raka serieseger. Otroligt! Och vilken glädje laget utstrålande efter slutomgången på Skarsjövallen.
I Superettan har det gått tungt och det finns många matcher där man känt stor orättvisa över matchers utgång och varit i princip otröstlig.
Efter herrlagets uttåg ur Superettan är det säkert lätt att lägga sig ner och dö, men det är så långt ifrån LSK man kan komma. Föreningen är som ett hjärta som vägrar sluta slå.
”Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod”, för att citera en viss GAIS:are.
LSK är samtidigt oerhört tacksamma för alla våra medlemmar, samarbetspartners, ideella krafter och supportrar som verkligen ställt upp i år. Ni är helt avgörande för att bedriva vår verksamhet framåt. Det är tillsammans vi tar nya tag mot nya mål och drömmar, där vi någon gång framöver får uppleva gemenskapen och inramningen på läktarna.
Fortsätt.
Vid pennan,
Povel Fridefors
